Over killed mind fuck that rhymes with duck.

Mitt liv är som en cirkus, jag äter för lite för att passa in och underhålla min omgivning med  min dåliga självkänsla, jag bollas runt från den ena tragedin till den andra. Mitt hjärta springer iväg till någon jävla idiot gång på gång. Jag förtjänar inte mina vänner, de är för bra för mig, mitt liv som handlade om att prestera och få direkt regi och betyg är nu över. Mina mål är för höga, mitt ego är stort som ett hus. Alla blir skepnader som jag inte visste fanns förut och i skuggan försvinner mitt sista hopp. Tankarna om vad du egentligen håller på med klöser och karvar ut mitt hjärta, blodet rinner ner och blandas med tårarna som samlats. Du kanske bara leker, vad vet jag och det gör mig galen att jag ingenting vet.

Hungern känner jag nästan inte längre, den övergår till en känsla av uppoffring, vilket gör mig nöjd, att få offra något, för det är ju då man kan vinna något, eller hur? Alla vill att jag ska bli något, att jag ska må bra, men eftersom jag inte kan vara så bra som dom önskade så super jag tills jag blir otrevlig, men du gör mig glad. Glad när du talar till mig ändast då är jag nöjd. När jag ser dina vackra läppar snudda varann vid dina andetag. Jag vill bara springa och gömma mig. Gömma mig under tecket tills du kommer hit och räddar mig. Men det kommer du aldrig göra, inte äns om det gällde på liv och död. Nu vet jag i och för sig inte vad som sker bakom dina kulisser. Men en sak är säker, om du kände för mig som jag kände för dig, hade du aldrig låtit mig lida så här. Du hade aldrig låta mig undra, du hade aldrig låtit mig tvivla att det var vi. Men nu får jag bita i det sura äpplet och gråta en stund. Tills jag insett hur värdelöst det är att vara kär.